Konservativ revolution

Det var ett tag sedan jag skrev, men går i ide 300 dagar om året och endast aktiv återstående 65. Nu är dvalan till ända.

Det pluriversum jag nämner i titeln är helt enkelt intellektuellt snömos med betydelsen “mångkultur”. Det här är också ett relativt teoretiskt inlägg om historia, ressentiment, multietnicitet och “mångkultur”. Inlägget är embryon till en teoretisk hypotes om varför konflikter mellan olika grupper uppstår, för att sedan dö ut, och betydelsen av symbolvärden för dessa konflikter.

________________________________________________________________

“Each Culture-soul is stamped with individuality; from the others it takes nothing, and to them it gives nothing. Whatever is on its frontiers is the enemy, whether primitive or Culture-populations. They all are barbarians, heathens, to the proper culture, and no understanding passes between them. We saw the Western peoples prove the lifeworthiness of the European culture by their crusades against the highly civilized Saracens, Moors, and the Turks. We saw the Germanic populations in the East and their Visigothic brothers in the South push the Barbarian Slavs and the civilized Moors continually back during the centuries. We saw Western ships and Western armies make the whole world the booty of the West. These were the relations of the West to that and those outside.” -F.P Yockey, Imperium, sid 9

Huruvida turkarna var civiliserade och slaverna barbarer är inte det relevanta i citatet, utan det övriga - och den underliga dualismen mellan barbari och civilisation. En långdragen och ständigt aktuell diskussion är den gällande kulturers kompitabilitet eller oförenlighet. I modern, ofta anglo-amerikansk, diskurs står motsättningen (i sann humanistisk anda) mellan CIVILISATION och BARBARI. Under moderniseringens tidevarv blev denna dualism alltmer vanlig, oftast i nedlåtande syfte, t.ex i german kontra slav, europé kontra passiva fellahraser (övriga världen), kommunism/socialism kontra barbari/kapitalism, västerländsk globalism kontra barbari osv in absurdum.

Dessa universellt relativa begrepp existerar fortfarande, speciellt mentalt, specifikt i multikultins och civilisationskampens tidevarv, där de olika aktörerna - och konstellationer av aktörer - betraktar sina symbolvärden och normer som CIVILISATION och “den Andres” som BARBARI. Vilket osökt för oss in på den ständigt aktuella mångkulturfrågan.

ETNOS OCH SUPERETNOS (*)

Till skillnad från mångetniska kulturer (den västerländska, kinesiska, indiska, gamla persiska m.fl är sådana; dvs högkulturer) där flera mer eller mindre närbesläktade etnos genom historiens försyn sammanförs i superetnos vilka kännetecknas av kompromisser av motstridiga symbolvärden, innebär mångkulturen flertalet motstridiga symbolvärden i ett rum. Placerar man en trotskist, en stalinist, en syndikalist, en fascist, en anarkist, en liberal humanist samt en konservativ höger man i en stor sal ur vilket ingen av ovannämnda kan ta sig ut ur, blir det ett himla kackel - och ständigt skiftande taktiska konstellationer kommer att bildas beroende å ena sidan på någorlunda gemensamma symbolvärden, å andra sidan på vilken konstellation som verkar få övertaget i rummet. Om t.ex sedan fascisten tillhör den konstellation som får övertaget, nödgas han söka samarbete med de svagare, så inte de andra tillhörande hans konstellation får övertag över honom. Alla de sju aktörerna måste bråka, även om de inte tjänar på det som grupp, för deras värden är så motstridiga, och de kan inte komma ifrån varandra. De har ett utrymme att utkämpa sin strid i.

För politrukerna är dessa ränksmiderier vardagsmat, de lever trots allt på det, och alla som sett Robinson eller nån annan dassig såpa förstår liknelsen, som jag återkommer till senare.

Splittrandet av ett etnos innebär även delade symbolvärden av större eller mindre likhet. I västerlandet har vi sett detta bl.a i splittrandet av kristenheten i öst och väst, splittringen mellan påve och kejsare i väst, upplösningen av Kalmarunionen, delningen av katolicismen i syd respektive norr, indelningen av Europa i proto-nationer där provinsiella språk och seder får överhanden, enhetens (kejsardömets) upplösande, delningen av Europa i raser och metaetniciteter genom historisk ad hoc-tolkning där olika proto-nationer utgör centrum för dessa; ryssarna - slavernas frälsare, de ariska tyskarna, de galliska fransmännen, latinska italienare osv. Som slutgiltig logik: nationalstater som individuella civilisationer vilka försöker skapa utomeuropeiska superetniska konstellationer; fransk-nordafrikansk civilisation, anglo-indisk sådan, ibero-latinamerikansk, tysk-germansk osv. När dessa skilda europeiska civilisationer drabbar samman, är det konstigt att tyskar blir “hunner” för engelsmän, “germanska Europas kamp mot det slavisk-mongolska Asien” ett slagord för tyskar, italienare “mestiser” hos de flesta.

Man kan fortsätta länge att redogöra exempel på splittrande och enande av olika etnos och symbolvärden i olika konstellationer genom den europeiska historien, men det är inte poängen. Poängen är att mångetniska kulturella enheter (t.ex Kalmarunionen) innebar delade symbolvärden och därmed utgjorde ett etnos, enheter utan delade symbolvärlden är dess raka motsats: mångkultur. Sant är att mångetniska och flerrasliga kulturer många gånger är källor till konflikt och då ofta leder till splittring. Mångkultur är dock inte det tillstånd som oundvikligen leder till konflikt, utan ÄR det konflikttillstånd som måste leda till separation - eller folkmord. Kultur står ofta över släktskap (ras), då den är uttryck för ett symbolvärde långt bortom blodsbandet (dock; tyskarna lyckades göra ariertron till sitt högsta symbolvärde på 1800-1900-talet, och “slav” och “jude” blev fientliga symbolvärden), och symbolvärden är svåra att kompromissa om - speciellt när de är kodifierade i heliga skrifter av dogmatisk-semitisk modell. Sammanfaller symbolvärdena dessutom i observerbara etniska fack, samt att det existerar en latent historisk konflikt inbyggd mellan kulturerna (som den mellan muslimska araber i norra Sudan som idkat slavhandel med Sudans södra, kristna negerbefolkning), så är resultatet alltid etnisk rensning och folkmord, när konfliktgrupperna bebor samma territorium. Man behöver väl knappast påpeka det historiska, etniska och symbolmässiga agg som finns mellan Europa, forna kolonialbefolkningar och islam. Just islam är farligt i Europa, för när en etnisk spänning finns mellan grupper i en multietnisk stat, är islam ett sådant laddat symbolvärde som drar den klara linjen mellan vän och fiende, längs etniska linjer. Då har man mångkultur i en stat, och då blir man etniskt rensad eller flykting.

‘DEN GLOBALA BYN’ - GLOBALT KONFLIKTTILLSTÅND

Om mångkultur, som jag påstår, är ett konflikttillstånd där relativt klar definierade grupper - identifierade genom sina motstridiga symbolvärden - bekämpar varandra inom ett avgränsat territorium, och rätten över delar eller hela territoriet (dvs kamp om total dominans eller enklaver av territoriet), så uppstår i denna moderna tid ett problem som inte existerat tidigare. Genom modernisering och “globalisering” (för att inte tala om spridningen av informationsteknologi till all världens hörn), så har världen fysiskt blivit mindre - och mentalt likaså.

Den “globala byn” får inte världens befolkningar att känna sig som ‘Mänskligheten’, lika lite som de innestängda politiska aktivisterna i tidigare exempel genom sin situation bekänner sig till något “broderskap i öde och ande” på grund av att deras värld har blivit mindre. Tvärtom blir faran mer påtaglig; känslan att Fan är runt knuten, och desperationen, rädslan och fruktan blir allt påtagligare, och dessa känslor är inte irrationella - utan bottnar i något reellt. När de västeuropeiska kolonialstaterna administrerade delar av arabvärlden (och den muslimska världen generellt) var hysterin inte så påtaglig; världen var stor, araberna fick sköta sitt så länge handelsförbindelserna och den politiska ordningen bestod. Kristen mission eller försök att påtvinga andra symbolvärden än rent ytliga (t.ex franska språket för inhemska elitgrupper, oftast frivilligt, eller en dos humanistisk och teknologisk-vetenskaplig bildning i franska universitet) avstod man klokt nog ifrån.

Men den Moderna världens lilla by har gjort att araben i Kairo genom Internet och parabol kan ta del av alla de västerländska lockelserna; TV-serier om amerikanska karriärskvinnor som dominerar och psykiskt kastrerar sina manliga medarbetare, ett par miljarder tillgängliga porrsajter på nätet - för att inte tala om den ständiga sexualiseringen av detsamma. Det är också lätt för denna arab att växla över till en annan kanal, läsa en inhemsk tidning eller logga in på en muslimsk internetsajt, där det predikas och hetsas över den påträngande kulturimperialismen, Satans korruption av rena islamiska värden m.m. Ryggmärgsreflexen hos varje god muslim, vare sig denne bor i Europa eller i Mellanöstern, som upptäcker (vilket idag är lätt) de aldrig sinande västerländska värderingarna (vare sig det gäller jämlikhet, sekularisering, demokrati, “mångkultur” i meningen enhetlig masskultur, dekadens och amoraliskt beteende) blir instinktivt motståndets och den puritanska moralismens. Den islamiska väckelsens och alla dess andliga barn hade varit omöjlig utan globaliseringen av s.k kallad “informationsteknologi” (och lika omöjligt hade det varit att hålla liv i väckelsen, utan densamma). “Civilisationernas kamp” är mångkultur på global nivå, förverkligad genom världens förminskning (”den globala byn”).

MENTALA DVÄRGAR - ELLER FANATIKER? 

Muslimska mäns sköra självkänsla och motstånd mot moderna västerländska värderingar (som ju alla motpolare helt eller delvis också föraktar) hade inte betytt särskilt mycket om det inte vore för massmigrationen till Europa av icke-europeiska folk. Alla motpolare känner till denna fråga utan och innan, så jag tänker inte gå in på den. Den integrationspolitiska aspekten däremot…

Det är knappast något problem att integrera ett fåtal individer i en samhälle, vissa samhällen - som USA - har kunnat integrera stora människogrupper, men detta har skett på bekostnad av uppgivandet av immigranternas egna kulturer och symbolvärden; sina traditioner och seder har de tagit med sig, men den amerikanska idén, som är (eller har varit) väldigt attraktiv har immigranterna tvingats ta till sig som sitt nya, högsta symbolvärde. En syrian i USA blir ‘Syrian-American’, en syrian i Sverige är inte ’syrian-svensk’ eller något dylikt - och knappast identifierar han sig själv som en sådan.

Varför? Sverige är i grund och botten, även om det har varit en motsträvig och en snårig väg för att nå fram till bli det, en etnostat - där det etnos som existerat i drygt 500 år utgör historisk, traditionell, sedlig eller social grund, kopplat till den befolkning som skapat detta etnos. Däri ligger skillnaden mot Amerika, som är en dröm; ett stor projekt. En arab som känner till och bekänner sig till Bill of Rights och har thanks-giving kanske några gånger i sitt liv är amerikan (t.o.m om han inte känner till eller firar ovannämnda). Men en negress i folkdräkt eller en iranier som dansar runt en midsommarstång blir inte svensk, för svensk innebär härkomst (alltså kan som först negressens och iraniers barn, teoretiskt sett, bli svenskar).

Allt detta är ju ganska givet, iallafall för motpolare, men för vissa verkar det vara främmande. Det är svårt att avgöra huruvida den politiska nomenklaturen och politkommisarierna inom intelligentsijan i vår land är mentala dvärgar med en autistisk förmåga att inbilla sig att Sverige är USA, för hur skall man annars tolka politrukernas uttalanden?

“Uramerikanskt är bara barbariet” , “All utveckling kommer utifrån” , “USA har alltid varit mångkulturellt“. Om man tolkar uttalandena på det sättet, blir de nästan begripliga. Om så är fallet, att de projicerar USA:s dåtid på Sveriges framtid, försöker de skapa ett “gott Amerika” (nu när det gamla uppenbarligen är ett ont imperium) i etnostaten Sverige; alltså utopiskt samhällsformande och social ingenjörskonst av sovjetisk modell. Isådanafall är de inte mentala dvärgar som inte förstår vad de säger, utan kallt beräknande psykopater med en utopisk ideologi - som de vill förverkliga på vår bekostnad. Resultatet kan bara bli etablerandet, inte av ett mångetniskt - utan mångkulturellt samhälle, där vi plebs (vare sig vi är svenskar, araber, kristna, muslimer, vänster, höger…) likt myror går loss på varandra Balkan-style, medan våra härskande kosmopolitiska herrar och damer smiter iväg i kulisserna.

Som tur är har vi ingen mångkultur ännu, endast ständigt tilltagande och tillströmmande mångetnicitet. Ännu är symbolvärdena inte helt synliga, och inga tydliga gränser finns mellan “vi” och “dem” på någon sida, men skiljelinjerna kommer bli synligare i Sverige för varje år som går. I västeuropeiska länder, som Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, verkar gränserna bli allt tydligare, liksom i Ryssland. Hur det bli här i Skandinavien är svårt att sia om, men bevare oss iallafall från mångkulturen!

 

(*) Skall förklara hur jag använder begreppen etnos och superetnos. Etnos är de sociala/etniska/religiösa grupper som delar symbolvärden såsom språk/seder/samhällsstruktur/monark (Kalmarunionen, dagens Irak). Superetnos är i sin tur två eller flera etnos vilka delar symbolvärden av historiska/rasliga/religiösa eller andra skäl (det kristna västerlandet, Islams ummah). Både etnos och superetnos tenderar att sönderfalla, oftast i flera omgångar, av religiösa (katolicism/protestantism, sunna/shia), metaetniska-etnohistoriska (nationalstater av germansk/keltisk/latinsk/romansk/slavisk karaktär, turk/syrian/kurd/arab/iranier osv), eller av rent socio-ekonomiska eller politiska skäl (Katalonien, Skåne, Danmark-Norge/Sverige-Finland. Separatism generellt). Sönderfallande etnos och superetnos brukar bilda nya konstellationer, i de tre kategorier jag redan nämnt.

Begrepp som kultur och civilisation kan ibland vara väldigt luddiga, speciellt i det hypermoderna, bourgeousifierade västerlandet. Film är kultur, falafel är kultur, en motorväg och varmvattenledningar är civilisation; iallafall hos den klass av proffstyckare och samhällets finsmakare vilka existerat i väst sedan det Tredje Ståndets uppror på 1700-talet, definitivt sedan 1800-talets finborgerliga skikt med sin kristna moralism och förnöjdsamma levene.

Kultur och civilisation kan även ha en annan mening än den anglo-franska humanismens. I tysk humanism, främst uttryckt genom Goethe - slutgiltigt definierat genom Spengler, är kultur och civilisation två helt skilda världar, där den förstnämnda kännetecknas av det agrart centrerade livet med det Andra Ståndet (adeln och aristokratins) som själ och stomme. Civilisationen är den era som en högkultur träder in i då staden alltmer övertar samhällslivet, drar till sig landsortsbefolkningen, gör metropolen till mittpunkten i all genuin verksamhet och - vilket är relevant - formerar storstadens två traditionella klasser till maktfaktorer. De Tredje och Fjärde Ståndens uppror mot den traditionella, “feodala” ordningen markerar brytningen mellan kultur och civilisation, och i västerlandet brukar årtalet symboliseras 1789 (även om, i fallet England, man lika gärna kunde nämna 1649 eller 1688). 

Oswald Spengler delar upp en högkulturs liv i tre parallellt löpande epoker; det andliga livets utveckling (tänkandets, filosofins, metafysikens), det kulturella (arkitekturens, litteraturens, konstens) och det politiska, och det är den sistnämnda epoken som jag skall fokusera på, då härskarens makt inte längre legitimeras från ovan, utan nedifrån, och det är denna tendens som på det politiska planet är skymningsfasen mellan kultur och civilisation. 

BONAPARTISMEN

Caesarism/Napoleonism/Alexandrinism, olika begrepp för samma sak, och Julius Evolas begrepp bonapartism blir det använda. Bonapartismen lyser igen vid varje högkulturs skymningsfas (i olika former givetvis, beroende på tid och rum, samt människors egna handlanden och öden). I Kina bekämpade Q’inhärskarna successivt den jordägande aristokratins makt, med resultatet att härskaren Shang Yang utrotade “feodalismen”, kuvade adeln och grundlade en statsbildning med egalitär lagstiftning, hyllad av folkmassorna. Hundra år senare var aristokratins makt i hela Kina bortsopad, och dessutom var riket enat under härskarens spira.

Under den antikt-romerska högkulturens skymningsfas gick förfarandet lika successivt till; Sullas tioåriga diktatur (som han visserligen, p.g.a patricisk dygd, uppgav) försvagade aristokratin men innebar införandet av folktribunerna, vilkas stöd alla från Gracchus till Pompejus till Caesar önskade. Caesar blev till sist bonapartistisk diktator, mördades, och den romerska aristokratiska republikens öde beseglades av dennes son Octavianus. Även den hellenska kulturen (på ett högkulturellt plan dock bundet till den romerska) mötte samma öde; agorapolitiker - tribuner, Caesar - Kleisthenes och andra despoter, Octavianus - Alexander den Store.

Har inte ambitionen att återge alla ”bonapartiska skeenden” eller alla despoter och caesarer under en högkulturs skymningsfas, för det vore onödig populärhistoria och ta mycket plats. Dock är det relevanta vad som kännetecknar bonapartismens genombrott, och konsekvenserna av den.

Det främst karaktäristiska för bonapartism är själva genombrottet, där aristokratin alltid går under för en av Tredje och/eller Fjärde ståndens populära ledare, som utnyttjar massornas missnöje med en impopulär aristokrati (d.v.s en andligt och kroppsligt försvagad sådan; ”hovadel”), för att etablera en persondiktatur på folklig grund. Ytterligare en särprägel är föregående uppror, brutala krig, och frondstatens försvagning - och fronden i sig är de Första och Andra Ståndens enhetsfront gentemot ett framväxande Tredje Stånd; de lika framväxande storstädernas borgare, och det hot penningmakten utgör gentemot den traditionella ordningens politik.

Högkulturens skymningsfas - på det politiska planet - representeras alltså av den ekonomiska maktens (Tredje Ståndets) inträngande i maktsfären, och hetsandet av folkmassorna (det begynnande Fjärde Ståndet; begynnande därför att Ståndet i sig inte ännu äger politiskt medvetande, eller “klassmedvetande” som socialisterna i slutet på 1800-talet kallade det - hundra år efter Tredje Ståndets seger) gentemot den traditionella, hävdvunna ordningen. Politiken segrar dock till sist över penningen, och syntesen är den permantenta bonapartismen av caesariska härskare.

CAESARERNAS ERA

När en högkultur genomlevt sin skymningsfas existerar bara två verkliga Stånd, det Tredje och det Fjärde, och deras kamp i den moderna västerländska historien kännetecknas ekonomiskt-ideologiskt som den mellan liberalism och socialism (en strid som även pågick efter Kinas enande, se; Kinesisk historia, Alf Henriksson/Hwang Tsu-Yü, sid.88-89, 1978), men en konflikt om ekonomiska spörsmål upplöses slutligen i en tid, och strid, av caesarisk maktpolitik. Octavianus strid med Marcus Anthonius är en analogi till striden mellan Churchill/Stalin och Hitler, till den mellan De Sju Staternas kinesiska härskare, till den mellan islamiska kalifer och furstar (ca 700 e.Kr), till Peloponnesiska kriget.

Alla dessa strider har haft en segrare kvar, när alla andra är borta, och högkulturens politiska enhet är grundmurad. Västerlandet hade aldrig varit mer enat efter 1946, och definitivt inte efter 1990. Det är då typiskt att västerlandets framtid tillhör härskare, härskande genom folkmassorna åt sig själva, utan begrepp om högkultur, rätt eller filosofisk vakenhet. George W Bush är en Sulla, och i Europa har vi våra egna Bush’, vilka genomför rättsliga och politiska förändringar för att ”anpassa sig till tidens krav”, ovetandes om vad denna ålders caesarer kommer göra med en Patriot Act.

Till sist vill jag formulera Spenglers tabell för västerlandets framtid, och vissa av prognoserna känns närvarande redan idag, även (ytligt) vissa av de “Efter 2200″:

2000-2200: “Caesarismen framväxer. Maktpolitiken segrar över pengarna. De politiska formerna antar mer primitiv karaktär. Inre sönderfall av nationerna till en formlös befolkning, som sammanfattas i ett imperium av åter primitiv-despotisk karaktär.”   

Efter 2200: “Den slutgiltiga formen mognar: enskilda härskares privat-och familjepolitik. Världen som byte. Egypticism, mandarinism, bysantinism. Historielös förstelning och förlamning också av imperiemekanismerna inför unga folks eller främmande erövrares rovlust. Långsamt framträngande av mänskliga urtillstånd inom en högt civiliserad livshållning.”  (Västerlandets undergång, O.Spengler, sid 78, Atlantis AB 1996)

Konservativ revolution, förkastande av den moderna världen, och en vitalisering genom injektioner från en “back-on-track”-rysk högkultur är vad som till sist kan rädda något av västerlandet från av förgås av despotiska och cyniska makthavare och barbariska invasioner! Samt, givetvis, en bred förståelse av det historiska problemet. Inget är förutbestämt.

Min första blogg någonsin får nog lov att bli relativt idéhistorisk, med den Konservativa Revolutionen som riktmärke. Eurasianism (på svenska: Eurasienism) är en ganska okänd företeelse, med rötter i 1920-talets exilryska miljöer i Europa, och påminner därmed om bolsjevismens till-och framväxt i samma miljöer, i samma regioner, ett årtionde tidigare.

Likheterna mellan Lenins lära och eurasisternas ideologi är inte helt ovidkommande; det anti-västerländska manifesteras tydligt, liksom en tro på det platonska väktarsamhället där den upplysta eliten skall garantera ordning, tron på statens integritet och godhet. Nikolaj Ustrialjov brukar benämnas som eurasianismens ideologiske fader: han populariserade iallafall det underliga begreppet “nationalbolsjevism”, och slutade sina dagar med en kula i huvudet under Stalins utrensningsorgier.Eurasisterna avviker från bolsjevikernas internationalism och Amerikanism, och mot “Tredje Internationalen” ställer de (inte uttalat, men antydet) det “Tredje Rom”: de eurasiska landmakternas geopolitiska hegemoni över världens centrum. Det är just geopolitiken som på det storpolitiska planet skiljer eurasianismens nationalbolsjevism från Lenins bolsjevism.

På det metapolitiska planet är dock kommunismen och eurasianismen/nationalbolsjevismen från skilda världar; den ena förfäktar modernismens gigantism (”proletär Amerikanism”) och Fjärde Ståndets universella seger, medan eurasisterna dras mot den konservativa revolutionens aristokratiska vision om “väktarsamhället”.

De facto var visserligen Sovjetsystemet strängt elitistiskt, där den upplysta eliten i form av Lenin/Buddha leder flocken mot Kommunism/Nirvana, men det är irrelevant i sammanhanget.

Vad som skiljer eurasisterna på det metapolitiska planet är kanske mer intressant, och desto mer svåruttolkat då de aldrig fick tillfälle att förverkliga sina idéer. Klart är dock att mystisk tro på den eurasiska myllans kulturskapande verkan, i relation till kosmopolitismens rotlöshet, och att Eurasiens unika historia och varande, i relation till Asien och västerlandet, utgör det högsta värdet.

Det är svårt att inte betrakta 1920-talet eurasister som de östeuropeiska/ryska anfäktarna av den Konservativa Revolutionen, och när man bedömer den främste nutida eurasisten Aleksandr Dugin upptäcker man att så är fallet.

Från Lev Gumilev har Dugin lånat den etnologiska synen på Eurasien (den storryska högkulturen, född omkring 1400 e.Kr) som “symbiosen mellan skogs-och stäppfolk”. Eurasier är alla de befolkningar som levt omkring den folkvandringskorridor som sträcker sig från uighurernas land i öster till Polens slättlandskap. Denna region är också den viktigaste, geopolitiskt sett, då den är bryggan mellan Väst och Öst, följaktligen är Ryssland ett mellanting - varken Öst eller Väst enbart.

Men högkulturernas utveckling får för Dugin ge vika, än så länge. Kampen står mellan det atlantiska västerlandet och traditionens fanbärare i Eurasien, där Ryssland genom sin geopolitiska position bär de anti-modernistiska makternas öde på sina axlar. Att Dugin är evolianskt lagd är inget nytt, och man frestas nästan att betrakta hans “transcendenta dualism” mellan Havsmakt och Landmakt som en kamp mellan en dekadent väst-atlantisk cykel och en vitaliserad nordisk-boreal sådan. Dugins gamla tidskrift heter trots allt Arctogaia, vilket är talande.

Dugins engelska artikelsida är borta från nätet, men på Integral Tradition finns några kvar, varav en är From Sacred Geography to Geopolitics från 1996. http://www.geocities.com/integral_tradition/ Dagens citat från Julius Evolas Men Among the Ruins: “The possibility of revolutionary-conservative action depends essentially on the measure in which the opposing idea, is able to reach such existenial levels - thereby giving rise to a new realism and allowing Tradition, as a worldview, to give form to a specific type of antibourgeous man as the nucleus of new elites, beyond the crisis of all individualistic and unrealistic values.”